De minimala skador lodjur orsakar rättfärdigar inte licensjakt på dem, skriver Rickard Malmström.
Nu har länsstyrelsen i Uppsala län, på uppdrag av regering och riksdag, fattat beslutet att tillåta licensjakt på tio älskade och utrotningshotade lodjur under den kommande vintern. Beslutet går inte bara stick i stäv med Artskyddsförordningen som skyddar hotade arter och främjar biologisk mångfald, beslutet tillåter även en barbarisk jaktmetod som borde vara förbjuden oavsett vilka djur som ska jagas. Beslutet är för övrigt samhällsfarligt då det ökar förekomsten av smittor i våra ekosystem.
I beslutet som fattades den 18 december tillåts att hundar får släppas lösa vid ett lodjursspår och att lodjuret sedan hetsjagas av hundarna tills det oftast flyr upp i ett träd för att undkomma. Detta är en barbarisk jaktmetod som innebär en enorm stress för lodjuren. När lodjuret väl befinner sig i trädet tror det sig vara i säkerhet, eftersom de skällande hundarna inte kan komma åt det. Nästa kallblodiga steg är jägarens ankomst. Jägaren siktar och skjuter prick. Skottet kanske riktas in för att trofén som ska bli en del av en samling inte ska skadas. Lodjuret faller livlöst till marken och den ”modiga” jägaren hyllas bland sina rovdjurshatande jaktkamrater.
Att använda hetsjakt som metod vid lodjursjakt är inte bara etiskt förkastlig utan även ett svek mot de grundläggande principerna om djurskydd, respekt och ansvar gentemot vår fauna. Att utsätta lodjur för ett sådant lidande och orättvis död strider mot varje form av etik och medmänsklighet och borde inte tolereras i ett samhälle som strävar efter att värna om djurens välbefinnande och en hållbar framtid. Hur vi behandlar djur speglar dessutom ofta ett samhälles medmänsklighet och solidaritet i övrigt.
Vi har på senare tid fått bekanta oss med covid-19 och afrikansk svinpest. Smittor med enorm påverkan på människor och viktiga samhällsfunktioner. Dessa är inte de sista smittorna från vilda djur som vi kommer drabbas av. Lodjur och andra rovdjur minskar förekomsten av smittor i våra ekosystem, ett tydligt exempel på det vi brukar kalla ekosystemtjänster. Så, den barbariska rovdjursjakten leder även till att smittor sprids bland bytesdjuren våra ekosystem. Ökningen av dessa smittor utgör grunden för nästa pandemi eller att boskapsbesättningar smittas och måste nödslaktas.
Anledningen till att det bedrivs lodjursjakt i Sverige är det utbredda rovdjurshatet bland framför allt delar av jägarkåren. Deras hat, kraftfulla lobbyverksamhet och propaganda sträcker sig ända in till riksdagens omröstningsenheter där lodjurens framtid avgörs. Ja, det är propaganda, för det saknas samhällsnyttiga skäl till att utsätta lodjur för risken att utrotas och ekosystemen för den utarmning som avsaknad av lodjur innebär.
De minimala skador som lodjur åstadkommer är försvinnande i förhållande till alla positiva nyttor som samhället skulle kunna få av en livskraftig lodjursstam och mer kompletta ekosystem. Då skadorna är så minimala har det fått till följd att inget av de lodjur som dödats i Uppsala läns licensjakter de senaste åren har gjort någon skada. Detta framgår av länsstyrelsens egen dokumentation. Det är alltså slumpvis utvalda lodjur, som fridfullt lever av vad skogen ger, som har dödats i våra uppländska skogar de senaste åren.
Det är regeringen och riksdagen som styr Länsstyrelsernas beslut om licensjakt efter lodjur, trots att EU slår fast att våra lodjur hotas av utrotning. Sveriges medborgare har alltså valt företrädare som vill detta trots att hotet mot lodjuren i Sverige utgörs av licensjakt och tjuvjakt. Är du som läsare nöjd med dina företrädare?
Rickard Malmström (MP), zoolog och ersättare i Viltförvaltningsdelegationen, Uppsala län
Foto: Federico Di Dio photography / Unsplash
