Regeringen och Sverigedemokraterna har presenterat sitt program i form av Tidöavtalet. Två punkter i Tidöavtalet som väckt befogad oro rör anmälningsplikt och att begränsa tolkstöd.
Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro har uttryckt att förslaget om ”anmälningsplikt” vid möte med papperslösa patienter strider mot professionsetik och skulle påverka möjligheterna att skapa förtroendefulla vårdmöten och ge god och säker vård.
Anmälningsplikt bör enligt Tidöavtalets intentioner handla om att exempelvis en läkare ska anmäla en papperslös individ direkt till myndigheterna. Det här är ett dilemma som inte bara läkare utan också andra inom sjukvården ser framför sig, och man undrar vad som kommer att hända. Var går den etiska gränsen? Förslaget skulle medföra ett angiverisamhälle, där professioner som lärare, socialarbetare, läkare och övrig sjukvårdspersonal får svårare att utföra sina egentliga arbetsuppgifter. Det skulle också leda till ett ökat lidande bland de papperslösa barn som kanske inte längre skulle ha trygg tillgång till grundläggande rättigheter som vård.
Rätten till offentligt finansierad tolk ska begränsas. Utgångspunkten ska vara att den enskilde i första hand ska betala för tolktjänster. Det ska övervägas att införa en avgift för nyanlända efter att en viss tid förflutit sedan uppehållstillstånd beviljats. Den statliga kontrollen och kvalitetsbedömning av tolkar som arbetar för det offentliga ska öka.
Förslaget om att ta bort rätten till tolk försvårar ytterligare yrkesutövningen i vården och innebär uppenbara patientsäkerhetsrisker, där den påstådda besparingen snabbt kommer ätas upp av ytterligare vårdbesök eller vårdskador. Rätten till hälsa gäller alla och hälso- och sjukvårdens grundläggande principer är tydliga: vård ska ges med respekt för alla människors lika värde och den med de största behoven ska ges företräde till vården.
En begränsning av rätten till tolk för personer med uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap får stora negativa konsekvenser för vården. En del kanske skulle ta med sig anhöriga som översättare. Den bristande tolkningen kan också påverka vårdpersonalens arbetsmiljö. Det råder en stor oro inom samtliga fackförbund som företräder vårdarbetarna; de som vet att tolk är viktigt för patientsäkerheten, de som vet att om en tolk tas bort skapas i stället stora etiska dilemman. Ska barnet tolka åt sin mamma? Ska mannen tolka åt sin fru? Förslaget att begränsa rätten till tolk vilar inte direkt på vetenskap och forskning, utan förslaget vilar i stället på Sverigedemokraternas politik, som alltid är repressiv i förhållande till svenskar med invandrarbakgrund.
För oss i Miljöpartiet är patientsäkerheten grundläggande. Den får aldrig äventyras.
Vilket fokus hade egentligen Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna när de tillsammans med Sverigedemokraterna skrev avtalet? Är det något parti som har drivit frågorna hårt förutom Sverigedemokraterna? Blir hälso- och sjukvården bättre med åtgärder som dessa? Blir vårdpersonalens arbetssituation bättre? Stärker vi människors möjlighet att få en god vård på lika villkor? Jag tror de flesta är fullt medvetna om bakgrunden till dessa förslag. Den går att hitta i populistisk främlingsfientlig retorik.
Det är inte svårt att räkna ut att dessa punkter går att härleda till Sverigedemokraterna. Men att ge sig an populism med hull och hår och inte se till helhet och praktisk verklighet borde inte vara något för partier som ser sig regeringsbärande partier att ägna sig åt. Ett gott råd till Kristdemokraterna, Liberalerna och Moderaterna är att se sig om vad gäller partier att samarbeta med som inte söker svar i populismens enkla lösningar. Liberalernas partiledare Johan Pehrson har uttryckt att Liberalerna sett till att flera ”sjuka saker” inte kommit med i Tidöavtalet och vill ge sken av Liberalerna som en dörrvakt mot allt för vidriga högerextrema förslag. Gott så, men uppenbarligen har det inte räckt hela vägen eftersom en del kvarstår i Tidöavtalet – med Liberalernas goda minne. Vi är många som fortfarande minns när Liberalerna inte sållade bort ”sjuka saker” i samarbetsavtal utan som tydligt lämnade rummet när högerextremismen visade sig. Ett tips till Liberalerna är att samarbeta med partier som inte är så pass verklighetsfrämmande i sin världsbild att det är nödvändigt att sålla bort ”sjuka saker”.
Hans Wennberg (MP)
ledamot i regionstyrelsen
Tove Ljungberg Haasum (MP)
ersättare i regionstyrelsen
