Vi är dåliga föräldrar åt barnen vi ska skydda
Detta är en debattartikel från Expressen.
Kommuner måste förstå att de har föräldraansvar för barn som omhändertas. Vi kommuner är alldeles för dåliga på att ta det ansvaret, skriver sju kommunalråd från Miljöpartiet.
I spåren av nya avslöjanden om vanvård, sexuella övergrepp och våld mot de barn som är placerade i samhällets vård har vi under våren och sommaren än en gång fått följa debatten om situationen på Sveriges SIS-boenden (låsta ungdomsboenden).
Fokus har, med all rätt, varit på SIS som myndighet och ansvarig ministers ovilja att ta ansvar.
I Miljöpartiet har vi tydligt presenterat vilka förändringar vi vill se på riksnivå i frågan och vad vi förväntar oss av staten, men vi menar också att kommunerna har ett stort ansvar att följa upp under placeringstiden. Även om det yttersta ansvaret för barnens välmående på SIS-boende så klart alltid ligger på SIS som myndighet så visar vittnesmålen även brister i det kommunala ansvaret.
När ett barn omhändertas enligt lagen om vård av unga (LVU) är det kommunen som är vårdnadshavare för barnet och ska se till barnets bästa. För detta behöver man som ansvarig kommun ha socialsekreterare eller andra likvärdiga som kan bygga en trygg relation med barnet, med kontinuerliga besök på boendet och samtal utan boendets personal närvarande, för att säkerställa att övergrepp och vanvård inte förekommer.
Det är alltså vi, som kommuner, som har föräldraansvar för den placerade. Och rapporter visar att vi är väldigt dåliga på att ta det ansvaret.
För inte hade väl du haft ditt eget barn placerat och bara besökt det en gång var tredje månad, inte varit nåbar på kvällar och helger eller låtit bli att polisanmäla när de flaggat för vanvård och sexuella övergrepp. Tyvärr är det så det ser ut i många av de kommuner som placerar barn i dag.
Socialsekreterarens överbelastning och ohållbara arbetssituation är så klart en del av problematiken och det finns mycket att säga om det, men låt oss för en stund ha barnens behov i fokus.
Med utgångspunkt i rapporten ”Vem ska tro på mig? – En granskning av sexuella övergrepp på de statliga ungdomshemmen” om situationen på landets SIS-boenden har Miljöpartiet under våren ställt frågor till ansvariga politiker i sju olika kommuner gällande innehållet i rapporten. Svaren från kommunerna visar tydliga brister i kommunernas syn på sitt ansvar för barnen under placeringstiden.
Endast en av de sju tillfrågade kommunerna hade kännedom om att någon av deras placerade barn eller ungdomar utsatts för våld, sexuella kränkningar eller övergrepp från personal. Trots det visar rapporten från Childhood och Barnrättsbyrån på fem inrapporteringar i månaden. Bara en kommun kände också till att det har förekommit vanvård, detta trots att rapporten visar att det skett på alla boenden förutom ett.
Ingen av de tillfrågade kommunerna frågar om våldsutsatthet eller övergrepp i sina kontakter med barnen. Här vet vi av erfarenhet inom vård, polis, socialtjänst och liknande att just att ställa frågan är helt avgörande för att få reda på vad som sker. Det visar också på allvaret i situationen. Tvärtom menar flera av kommunerna att det inte finns anledning att träffa barnen utan boendets personal närvarande.
Det ska inte vara turen som avgör om du får det skydd du har rätt till under din placering. Kommunala barnombudsmän, jourtelefon att ringa dygnets alla timmar, oanmälda besök på institutionerna, rutiner för att fråga om våldsutsatthet samt hur man går tillväga om/när den unge berättar behövs.
Kommunerna måste bli bättre föräldrar, för vem ska annars ta hand om de barn som vi har i uppdrag att skydda?
Maria Moraes (MP), kommunalråd Linköping
Amina Boulaabi (MP), gruppledare Halmstad
Hedda Ottesen (MP), gruppledare Norrköping
Jenny Thörnberg (MP), gruppledare Vallentuna
Lisskulla Zayane (MP), gruppledare Nacka
Patric Andersson (MP), gruppledare och kommunalråd, Järfälla
Robert Nordman (MP), oppositionsråd Norrköping
Sofia Kamlund (MP), kommunalråd Helsingborg
